För fem år sedan vaknade jag upp mitt i Sunnanäng,
i en (för två) väldigt trång säng!
Lite yr av gårdagens vin och Hjortnäsdans,
med en kännsla av att "den rätte" nog ändå fanns!
Jag kännde mig så bekväm i hans famn,
men så jobbigt att jag inte kunde minnas hanns namn...
Lika bra att jag frågar då,
så han äntligen öppnar de där vackra blå!
Om inte Gläntan hade "kallat på mig" just då,
är jag inte säker på att jag tagit mig tid till att på Dalabröllop gå.
MS Undine höll tiden i Pannama,
skulle jag annars utan mina pojkar va?
De sover just nu gott här i Lo,
medan jag njuter av frukost i lugn och ro!
De åt sig väll mätta på gårdagsens tårta utan mjölk och gluten.
Den var anpassad för kusin Max men Carl älskade den och hade bevis runt hela truten!
Ha en fin da!
Det tänker jag fortsätta att ha!
